Söndagscasting

Surrealistiskt vackra träd!

Idag hade jag en casting. Jag bytte tbane linje 3 gånger, sedan gick jag i sammanlagt 3 timmar för att ta mig till stället, och därifrån. Själva castingen tog inte längre tid än 5 minuter.
Var genomblöt av 33 gradig värme, gå i gassande sol och fuktigheten här som idag låg närmare 70%... Man går utanför dörren och in i en ångbastu.

Självklart låg det så öde det bara går att bli här, där inte några taxibilar fanns i sikte. Luften var grumlig av värme och jag hade inte något att dricka. Närmaste 7 eleven låg någon tunnelbana bort men det visste jag inte då.. började gå, höll på att få panik. Vägarna är så långa. Att gå efter en karta, ensam, i ett land du befinner dig i för första gången, när du precis har vaknat - stigit ut i ångbastun, och gå på någon slags orienteringsrunda på 3 timmar.. och hur fresh känner man sig då (den här castingen var framför en videokamera - för en reklamfilm). Överhettad, svettig, röd och allmänt vilsen.

Och då finns de säkert dom som skulle vilja ge goda råd;
"Ha alltid med vatten i väskan".. (Ja det skulle jag gärna, om det inte var så att kranvattnet är varmt och det vi ställer in i kylen på kvällarna är slut när man går på morgonen)
"Ta med en liten handduk för att torka bort svetten med" (Okej, jag bär redan skor, bok, kartbok, handväska, skjorta, smink och övriga accessoarer som vi måste ha med oss varje dag. Det tar emot att köpa ytterligare saker för att släpa runt på..)
"Ta en taxi eller fråga någon om vägen" (Taxin stannar inte alltid, det är stressigt, och vägdirektionerna på deras egna engelska.. förvirrar mig ännu mera)

Man gör verkligen Allt för att komma fram i tid!

Men jag är stolt för att jag hittar så bra på egen hand. Vad hände med den lilla nean som gick vilse i skolskogen på orienteringen? :)

Nu spöregnar det ute igen.. imorgon följer en lång dag med värmeslag och castings. Jag trodde jag älskade värmen. Men inte den här värmen. Det här är sorten utan vind, med en fuktighet som kväver en efter långa dagar.
Ibland vill jag bara singla ihop på marken och hoppas på att någon plockar upp mig och bär mig hem. Kan nästan gråta ibland av att benen inte orkar mer.

Nu kommer åskan också. Tur att jag hann hem innan ovädret!

Jag har verkligen inte någon ork kvar! Skulle behövt köpa paraply och flipflops för längesen. Men det blir inte av, oftast efter castings är jag törstig eller vill bara sätta mig ner någonstans. Då orkar jag inte gå och leta efter paraply eller något annat jag skulle behöva. Är helt orkeslös och sen slutar det oftast med att man släpar sig hem, genom överfyllda tbanevagnar, över tättrafikerade övergångställ, uppför trappor.. in i dörrar och sedan hem.

Jag tycker det här börjar likna Kafkas, "Processen".
En oändlig korridor med en massa dörrar. Trappor i oändlighet. Som leder en till möten med mystiska människor. Assistenter som slavar under sina chefer.

Börjar fundera om det är det här jag signade upp för..