& you can see my heart, beating..

Ibland. Så. Undrar. Jag. Vad. Jag. Håller. På. Med.

Det här känns som ett typiskt söndagsinlägg. Man räknar nästan med att man ska ångest över någonting dessa söndagar. Men denna var faktiskt av en helt annan art, och det är inte med glädje jag anförtror er, kära läsare, med detta sura uppvaknande i bakfylleångesten's förlorade värld.

Ibland undrar jag om det har blivit nåt fel med mig. Jag har blivit skadad på något vis. (Och under tiden jag skriver detta kan jag inte hjälpa att associera till Småstadsliv "Äru skadad i huvve!!")

Då är det illa. Då vet man att nu är det kört.

Önskar jag kunde ta det mer seriöst. Hittar tyvärr bara ursäkter i mitt huvud om varför det hände och varför sånt händer.

Känns som att jag är värd en släng av panikångest, orkar inte knapra dessa piller hela tiden: Orkar inte stänga av för att sedan trycka på. Så jag tappar den verkliga verkligheten, känslorna mattas av, smälter samman och livet ska kännas lite lättare.
Jag vill inte ha det så mer. Jag vill inte basera mina beslut på ingenting. Eller bara för att.

Har börjat få "dålig mottagning" ibland. Det händer ibland när jag tex. är ute och går. Man kan jämföra det med när du försöker se en film på youtube, och så laggar det så bilden fryser sen hoppar den till och längre fram.

Det händer ibland att min hjärna laggar.

Och jag är så trött på att göra dig ledsen, besviken. För det räcker att jag bara finns där så är det som att jag gör ont i dina ögon.

Jag vet inte vad du tänker. Du pratar inte med mig. Men det är som att du läser av mig, sedan ger du mig ingen recension på stycket förrän du gått ut genom dörren.

Livet är fan svårt. Man är beroende av andra människor. Och man försöker så jävla mycket vara en sån bra människa som man bara kan.

Jag har mest känt mig som en dålig människa sista tiden. När jag tänker efter. Det är så jävla mycket som hänt, och som händer hela tiden att jag hinner aldrig med att ens sortera upp allt i huvudet, så det är en enda röra. Vet knappt vad det är för dag längre. Overload.

Vägrat tycka synd om mig själv. För sånt gör jag bara egentligen sådär när jag spelar människa, när det är synd om mig för jag är förkyld och när jag är bakis.

Men den där ångestklumpen i halsen. Den finns där och jag är så rädd att om du visste hur jag egentligen har mått skulle du inte orka med att vara med mig. Jag vågar knappt inse det själv.

Så vi tar ett piller så den inte kan bryta sig ut, så kan man fortsätta spela människa.

Jag är så trött på det, att vara människa är väl att man har fel och brister! Men läkaren kunde inget annat göra än att sätta in dem. Det är ju rätt så skönt att slippa få de attackerna.

Men det är som att man skulle gått runt och nyst oavbrutet, under fel tillfällen, och så sätter de in ett piller så du inte kan nysa. Men nog fan kliar det i näsan ändå!

Kan förklara hur det känns för mig när jag får.
Det börjar oftast med att jag känner mig orolig. Inte orolig, å nej jag glömde spisen på hemma, utan mer, å nej jag kommer dö snart. Sedan när jag åmat mig ett tag och sparkat täcket så börjar oftast andningen öka takten.

Sen börjar magen krampa. Diafragman - som också är en andningsmuskel - krampar.

Kroppen spänner alla muskler så hårt det bara går. Jag försöker slappna av men det är helt omöjligt. Hjärtat klappar snabbare och snabbare.

Andningen går sedan över i hyperventilation. Någon gång har jag svimmat av några gånger. Det här helvetet håller sedan på i ibland en timme och mer. Vissa dagar när det har kommit en gång så är det bara att invänta för då kommer nästa sedan.

Och jag glömde nästan, to top it of, så kommer även härliga bortdomningskänslor i tex armarna och då kommer även känslan av att man flyter iväg lite. Overklighetskänslorna tar vid.

Kan oftast inte prata under tiden för jag försöker koncentrera mig för att det ska sluta.

Så som ni förstår så kommer de oftast vid absolut fel tillfällen. Förväntansångesten: Å nej jag kommer få ångest går snabbt över till Å nej jag kommer dö.

Det funkar ju inte riktigt att ha det så.

Men jag har trappat ner till en halv nu så jag slipper de värsta laggningarna och bara hoppas på att helvetet har lämnat min kropp när jag är tillbaka.

Så jobbigt när jag inte tagit dem. Då blir jag så dålig att jag bara ligger & kväljer och vill kräkas för hela kroppen gör ont.

Näe, har inte så mycket mer att ge än dessa tunga ord en dag som denna, puss på er.

Krama era nära & kära extra mycket idag!