Barndomsminnen..

Lilla Nisse! Saknar Jönssonligan.

Varit och simmat lite på senaste, måste börja träna. Dålig jag varit på det! Från och med i morgon ska jag skärpa mig. Promenader, simma, pilates och gruppträning. Gymma ibland. Måste bli bättre. Skärpning!

Just nu är min motion den tiden jag går emellan möten/plåtningar. Shoppingrundor. Ibland kan det ju bli ganska mycket. Men andra gånger, fikar jag ca 70% av tiden. Provar kläder och bläddrar bland plagg. Beror väl på lite. Men känns inte som en tillförlitlig källa för att försäkra sig motion.

Idag var jag på klubbkväll på Cubus, serverades massa godis (hej då beach 2010). Fyndade lite fint, ett paljettprytt midjeskärp, tighta satinbyxor med dragkedjor, lång topp med roliga detaljer och en byxdräkt!

Finns en hel del roligt på Cubus ibland faktiskt. Mina mysigaste mysbyxor kommer därifrån!

Skulle invensterat i träningskläder, men det hittar jag inte på Cubus. Var längesen jag köpte bra träningskläder. Det där setet man använde på skolgymnastiken känns inte lika roligt att dra på sig på gymmet. Jag hade jazzbyxor och reklam-tisha, back in the days.

Till exempel, en tshirt som hade texten "youre so cool" och en stor gul kyckling som hade solbrillor på sig. Skulle säkert kunna pull it off today också, lite retroroligt skulle man kalla det.

Apråpå simmning och skolgymnastik, gått upp för mig varför jag varit rädd för vatten. Eller rädd. Jag har respekt för vatten. (Arbetslös? Nej nej, inte jag. Jag är mellan två jobb.)

Det var en vinterdag i Herte, där min pappa växte upp. Vi var ute på sjön och pimplade. Antagligen pappas idé. Jag gick runt i min egna värld. Helt ointresserad av att sitta still och fiska, gick jag ut på upptäcktsfärd för mig själv på sjön.

Hittade ett stort hål som solen antagligen tinat upp, så isen var nästan genomskinlig så jag la mig ner så jag skulle kunna se fiskarna lite bättre.

Plooossshh. Så var jag under vattnet. Minns att jag försökte öppna ögonen och se något, att simma fanns inte ens i bakhuvudet då, jag hade inte lärt mig det. Men det gick inte lång tid innan pappa fiskat upp mig.

På med filten som mamma suttit med runt sig på pimplings-stolen, på med det lilla knytet av mig själv på sparken och raka vägen hem till farmor.

Väldigt kallt.

Hos farmor fick jag låna torra kläder av henne. Det var nog det jobbigaste för mig den dagen. Det fick min nära döden upplevelse i isvaken att framstå som ett avkopplande bad. Det starkaste minnet var hennes trosor, de var i Bridget Jones modell. Vilket jag antagligen hade kunnat pull off today, lite 40 tal med hög midja sådär.

Men då, på den lilla bräckliga kroppen, antagligen förskrumpen av kylan också, var det som att dra på ett påslakan och sticka ut fötterna genom de små hålen som finns där för att hjälpa till när man ska bädda. Och sedan kalla det för underkläder.

Mamma och pappa oroliga för sitt lilla barn, och jag kan bara tänka på; Vadå, ska jag ha på mig de här nu menar ni?

När vattnet gjort något så elakt mot en någon gång så är det tillräcklig skrämselpropaganda för att man ska utveckla en viss respekt inför det.

Sedan är jag rädd för fiskar också. Men det är en annan historia. Och bardiskar.

Gjorde det mesta när jag var liten. Som en katt, har jag nog haft 9 liv. Jag ramlade ner för våran vindstrapp. Men det trodde aldrig mamma och pappa på. Komiskt nog. Haha. Jag var stolt över att ha överlevt fallet, men ingen var där för att bevittna det.

Pratade senast igår om när jag föll nerför ett stup, när jag lite rund om fötterna - skulle följa mina killkompisar som sprang nerför. Tänkte inte på att de hade gympaskor, och jag, inte.
Föll handlöst. Väldigt avslappnat dock. Men handleden såg lite tillknycklad ut inbillade jag mig några dagar senare.

Nej, nu ska jag inte skryta allt för mycket om mina ofrivilliga men väldigt skickligt överlevda stunttrick. Det är dags att wrap it up. Godnatt!