sunday bloody sunday
Mitt lillfinger har domnat bort.. haft handen som stöttepelare när jag kollade film, och så känner jag att den domnar bort så vilar jag den ett tag och sen när den fått liv igen, gör jag det igen. Haha. Mitt andra lillfinger är stukat. Eller så har jag fått en släng av elakartad reumatism, bara på lillfingret. Men jag tror nog jag har gjort illa det. Så ni vet. Ingen som läser detta va.. haha.
Därför kan jag skriva vad jag vill. :) Jag hatar andersberg till exempel. Och alla grannar..hatar er inte men, ni är så tråkiga.
Till grannarna; Först och främst, hejar aldrig! Bara om jag hejar först, då måste ni också alltid se så förvånade ut över att någon i det här området säger hej.
Sen rökningen. Måste ni röka i hissen, trappen, och var tog rabatten vägen? Ser några krokusar försöka ta sig upp genom ett berg av fimpar. Och sluta ta ner lappen! Sluta rök överallt. Och lägg ner hela det här kriget som pågår.. så trött att läsa hot överallt sprayat på väggarna. Trött på att inte kunna ta en kvällspromenad utan att mötas av polispådrag vid Time. Sluta följa efter också. Massa konstiga snubbar som står i mörkret och pratar som om jag skulle förstå jamaicanska. Pöh. Säger då det.
Och det enda, som borde varit det pinsamma-tystnads-hisspratet med en granne, var med en kille som hade ögonen åt alla håll som sprang in i hissen sista minuten, tillsammans med en tjej i långkalsonger. Jag lovar att han inte vaknade med dom ögonen.
Eller, det kan jag ju inte veta, men jag tror inte det. Annars, förlåt. Missa nästan att jag skulle gå ut ur hissen, var i chock, jaha det här är jag, sa jag ungefär som att jag åkte taxi i NY. Han pratade på om min matkasse, om att man måste ju äta, för att överleva, må bra, osv. Och jag försökte bara läsa av om han pratade med mig, långkalsong tjejen hade ju inte någon påse. Hon hade ju inte ens skor på sig. Survival-man och kalsongtjejen. Scary.
Och sen, vem fan renoverar och sågar i rör, hamrar och håller på - i månader? Jag blir tokig på det där ljudet! Jämt när man har glömt bort att det finns något så irreterande ljud som det där, så börjar det. Alla rum börjar fungera som ljudförstärkare, perfekt ekande tomma för att man ska få ut det mesta av ljudet. Vad jag vill veta är vad bygger ni!? Det är allt jag begär. Och att ni slutar.
Sådärja, nu blir det ändring.
Men annars, förutom de småsakerna, så fungerar ju livet här i andersberg som överallt annars. Man får post på dagarna osv. Kan ju dra likheter till.. andra områden. Men det är ju nära.. skogen. Dit vill man inte gå. Bara om man har hund som kan försvara en. Alla här har hund. Kanske skulle börja tänka på att röra sig..
Vet inte om jag har någon lust att bo mer centralt i Gävle heller, kändes ju bara som en hållplats på vägen när vi flyttade hit. Men nu, jag vet inte. Har ju Ewe, Johan o Mille här.. men längtar efter att göra något. Ha någonstans att ta vägen. Nåt som känns eget, nåt jag vill och inte bara för stunden. Jag vet ingenting just nu. Plockar i bitarna, men vet inte hur de ska sitta. Några kan jag sen förut, men vet inte om jag vill sätta tillbaka dom.. om du vet vad jag menar.
Andersberg tar musten ur oss alla. Som ett dåligt förhållande. Dålig kommunikation, känns inte som vi pratar samma språk, ibland är det psykiska påfrestningar, polispådrag och ett jävla oljud när någon bestämmer sig för att gå lös på inredningen.
Godnatt <3
