Från Gadgetgirl.
Gulligt om man hade en lillasyster på åtta år kanske. Och alldeles för mycket pengar i plånboken för att köpa något dylikt.
Har det inte blivit lite hysteri över, allt, inom teknik? HD tv, playstation med trådlösa kontroller, Iphones, ipods, Eeepc, bluray, touchscreen, flatscreen, wireless..
Tycker det är kul med designade grejjer. Och jag skulle inte tacka nej till en Iphone. Men samtidigt skulle jag inte köpa en.
Jag och Linnea kom in på detta under ett av våra timlånga telefonsamtal - vad gjorde vi när vi inte hade en dator, en mobiltelefon - på tiden då man såg på tv om kvällarna och helgerna i högst någon timme. Åt ute bara på semestern och när mamma var bortrest.
Vad gjorde man?
Vi kom fram till att när man ringde en kompis så frågade man ; Hej är ____ hemma?
- Nej hon är ute och cyklar vid Ica.
- Okej, hejdå!
Så åkte man dit som en stalker och sa hej och så var man med varandra.
Ganska bra system!
Nu har man först kontakt kanske via facebook, genom sin Iphone, samtidigt som man är uppkopplad på msn, skickar sms och får ett mail, och måste svara alla. Ringer det så brister hela systemet.
Man är så uppkopplad hela tiden så om batteriet på mobilen dör i en timme så har man massor av stressade röstbrevlåds-meddelanden "var är du! RING!" och sms, och mail om att man ska höra av sig så fort man ser det.
Blivit en lätt stressad tillvaro nu mera. Och utan att man tänker på det eller tycker sig bli påverkad av det så är det ju så. Tror att alla bloggar är ett litet resultat av det.
För här skriver man vad man gjort idag, vad man ska göra, vem man är i viss mån.
Så att alla som känner en kan hålla sig uppdaterad utan att själva behöva höra av sig eller ringa och fråga, eller för att man själv inte ska behöva göra det.
Så att om man får en ny bekantskap, kan de gå in på bloggen och skapa sig en liten uppfattning om hur en dag i ens liv kan se ut.
Man uppdaterar sin status på facebook. Man ändrar sitt personliga meddelande på Msn. Delar foton. Lämnar ut hela sitt liv, åtminstonde den del man själv väljer att dela med sig av, och hoppas på att ingen annan taggar en i ens mest bedrövligaste tillstånd.
När hände det här?!
När försvann vårat privatliv ut i cyberspace? Varför gick vi med på det här.
Men skulle jag klara mig utan att veta vad min gamla klasskompis, som jag inte pratat med de senaste 5 åren, som jag inte ens vet om jag är tjenis med längre, klarar jag av att inte veta vad han/hon gör just nu?
"____ lagar makaroner och korv!"
Jag tror det. Men det är betryggande, för att om man stänger ner, avslutar sitt medlemskap, stänger av mobilen (alternativt skaffar hemtelefon), slutar skriva..
Vet inte om jag är rädd för att alla kommer cyklandes till mig då, vallfärdar utanför fönstret och frågar om vi "ska va".
Tror inte det. Antar att cyberspacandet skulle fortgå utan mig och jag skulle sitta här ihopkrupen i ett hörn och darra av kontaktabstinens.
Eller så kanske man skulle utveckla ett nytt intresse. Skaffa sig ett lite rikare liv än att stirra in i diverse lysande skärmar och plicka på knappar hela dagarna. Skrämmande att våra fingrar antagligen har gått mer över tangenter och knappar än vad våra ben har vandrat.
Antar att frågan är om vi kommit ifrån poängen med att vara människa med all teknik? Har vi inte bara blivit slavar under den?
Oh, det här börjar bli uppsatsmaterial. Synd att jag inte går i skolan längre.
Too bad. Jag lämnar detta till er, mina efterlevande, om internet finns då, har väl kommit nåt nytt tills dess. I-net heter det bara. Och så har man en inbyggd grej, jag tänker lite Matrix, men vet inte vad det kallas.
Log on to I-net säger man, så kommer Google upp som förstasida. Och man pratar bara på engelska, för alla andra språk blev överflödiga när vi var tvungna att uppdatera hela världen, hela tiden.
Det är en sorglig tillvaro vi lever i. Jag funderar seriöst på att lägga ner det här och...
ja. Göra nåt. To be continued...
