Sanna ord
It has been said, 'time heals all wounds.' I do not agree. The wounds remain. In time, the mind, protecting its sanity, covers them with scar tissue and the pain lessens. But it is never gone.
Rose Kennedy
deeptalk
Klockan är tolv.. lite efter till o med. Precis kommit hem, varit hos mamma o pappa. Blev så tyst när alla gått och lagt sig så jag gick hem. Puffen var bråkig också. En till orsak till att gå ut, och hem.
Skönt att vi städat här idag, efter helgens. Just nu hade jag inte orkat med alla flaskor ståendes överallt. Usch.
Mått dåligt idag med, jävla bakfylla att bli värre och värre. Och ångest, en sån jävla ångest. Och den konstiga situationen med ölflaskan, den bara gled ut ur handen och pang rakt ner i golvet. Den splitternya ölen blev splitteröl. Inte en tanke for genom huvudet då. Tittade lite bestrött över olyckan och inte en reaktion på vad jag just ställt till med. Sen varför jag envisades med att verkligen understryka, att få fram att jag inte visste vad en viss person i fråga hette. Varför. I nyktert tillstånd, då man inte minns någons namn, då försöker man sitt bästa att gå runt det och försöker lista ut vad det nu var han hette, heter. Och undvika att kalla vid namn, för blir det fel, då är man ju otrevlig. Men nej, efter alkoholen i blodet så ska man verkligen helst erkänna att vet du jag har nog aldrig vetat riktigt vad du heter (helst sådär obehagligt nära och sluddrande), och ännu hellre berätta om alla gånger som man gått runt frågan just för att slippa det där pinsamma med att bli påkommen med att man inte har en aning.
Nu var det inte riktigt så. Men jag måste säga till mitt försvar att jag visste nog knappt vad jag själv hette. Åtminstone inte fullständiga namn och personuppgifter. Men sen att vi är kusiner och att jag borde veta. Och visste! Visste ju, men kom bara inte på det. Och jag borde inte köra gissa namnet leken igen på fyllan.
Vilken jävla helg.
Allt verkar som en sån bra idé på fyllan. Som vi sa på förfesten. Allt känns så naturligt rätt, och att springa ner för en brant känns inte lika långt borta helt plötsligt. Eller att kasta sig med huvudet före över en bardisk. Eller vad som nu faller en i smaken.
Sen när man vaknar så visst, du har en halv framtand och den andra som förut suttit bredvid är borta. Visst, du ser ut som krösamaja. Men det finns alvedon. Och dom hjälper visserligen knappt mot den bultande huvudvärken, men det är smällar man får ta. Snart kommer en ny helg och du kan använda din provisoriska tand som ett roligt partytrick och presentera dig som tandläkare ute på krogen efter att ha limmat tillbaka den med lösnagels-lim alldeles själv. Det kommer naturligt.
Sen att du vaknar upp med en mamma som frågar Linnea, har du sett torsken jag skulle laga till middag idag? Nej när faan skulle jag sett den.. gåå jag sover! Sen att du har faktiskt sovit med den frysta torsken som ett svalkande inslag på huvudet.. Det kommer kännas mer naturligt nästa helg.
too much too soon
Två dagar kvar till 17 maj.
Vill dit. Men då skulle man åkt i dag nästan, för man vill ju inte missa 16 maj heller. Men men.
Imorgon åker jag till Stockholm, ska på jobbintervju för en ny sko- och väsk butik. Som jag förstått det. Biljetten har jag inte köpt än, men det får bli lite senare idag.
Sen blir det en liten snabb plåtning ala 4 timmar. Fotografen ringde, var tomt på kontoret nu, alla var borta. Och kläder fanns inte. Men det löser sig, allt brukar ju göra det.
Tåg hem kan jag inte boka som vanligt, man vet ju inte när man är klar. Det som är lite knepigt, lätt det vore om man bodde där. Men vi är ju fria att flytta var vi vill om två veckor.
Eller till Oslo. Isåfall vill jag flytta dit nu så vi inte missar nationaldagen.
Läser "fjärilen i min hjärna" av Anders paulrud. Eller hur efternamnet var. Väldigt tunn bok. Lite deprimerande att läsa. Han skriver väldigt kort. Kortfattat. Känns som jag också gör det idag, ont i huvudet. Kan inte tänka. Upprepar vad folk säger i telefonen. Kan inte komma på något eget. "Grymt!" - grymt.. grymt. Bra... Bra. (Ingen aning vad jag säger).
Måste ta en alvedon och försöka sortera alla ovissheter i huvudet. Vilket inte går. Hur ska man kunna veta saker innan man vet? Någon har sagt till mig att man inte ska tänka på saker man inte kan få ett svar på, för då får man grubbla hur länge som helst men man vet lika lite som när man började.
Till Morfar
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång.
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)